När tårarna slutat rinna

och alla hårda kantiga ord blivit sagda.

när gråten är slut, när kroppen är matt. När man andas ut, snyter sej och jäspar.

När man sagt allt man kan säja, och gjort allt man kan göra. När man gjort ett fel som aldrig skulle ha blivit gjort, och vet om alla sina brister. När man bett på sina bara knän att slippa bli ensam kvar med alla starka känslorna. Då finns bara kärleken kvar.

Den dör inte, den försvagas inte av konflikterna och tårarna. Den växer sej tvärtemot stark i allt det svaga som vi visar varann.

Han är vackrare än någonsin. Jag älskar mer än någonsin förut. vill skriva böcker, skrika ut hans namn. vill fria. vill smälta ihop med hans underbara väldoftande hud. Kan inte komma tillräckligt nära, när det var så nära att jag aldrig skulle få komma nära igen.

Jag är vuxen nu, jag reder ut mina konflikter. Jag flyr inte längre. Jag vet vad som är viktigt för mitt liv, för mitt välbefinnande. Det är att få vara med honom. Min kärlek. Jag är vuxen nu, jag grälar med låg röst för att inte väcka barn, göra dem oroliga. Jag tar fanimej ansvar numera. Det är inte bara jag jag jag som gäller. Det är vi vi vi.

Jag älskar att bo däruppe, slås ofta av vilken tur jag har som får leva så nära naturen, så nära underbara pulkabackar, spännande skidutflykter (jag var som renata chlumska), nära allt det som är viktigt. vill aldrig behöva flytta härifrån. Aldrig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback