Familjerätten
De var hem till oss igår, en man och en kvinna från familjerätten. De såg sig omkring i vårt hem, barnen visade de finaste leksakerna, och så förstås studsmattan.
Jag var som förlamad, tog platsen i köket och servade med fika åt herrskapet när de inspekterat klart. Stum satt jag där och kände mej... kränkt.
De inkräktade på vårt, vårt hem, vårt liv, och jag kunde inte göra något åt det.
Snart hoppas vi att det är klart var barnen ska få bo, här hos pappa eller i Gävle med mamman. Det är så fruktansvärt påfrestande att ha detta över sig hela tiden. Att inte veta.
Att öppna sig och visa främmande människor allt, för att bli bedömd och kanske inte duga.
Nu kan vi inte göra någonting mer för att imponera, göra gott intryck... nu har sambon ett sista samtal med dem och sen ska de skicka sin utredning- var de föreslår att barnen ska få bo- till tingsrätten så att det till slut blir ett beslut och vi slipper det här.
Det blir till att hålla tummarna bara....
Det märks på barnen också, att de tänker mycket på det här, och att de inte riktigt vet hur de ska göra. Vi är noga med att inte barnen ska välja sida, men ändå.. nog känns det som om de inte vågar berätta för oss om de hellre skulle vilja bo hos mamma t.ex. På det sättet är det skönt att det är någon professionell som får avgöra och ta de snacken med barnen.
Det tar på krafterna. Igår när de hade åkt, sjönk familjen ihop. Jag visste inte vad det var för känslor som åkte runt i kroppen, en känsla av obehag, illamående blandat med en rastlöshet. Jag ville åka ifrån huset och allt som blivit sagt inom väggarna den dagen- men visste samtidigt inte vart jag ville istället.
Förvirrad.