Tre cyklar och en lång skogsväg
barnen älskar cykling!
de gör detta så mycket och ofta de kan och praktiskt taget hur länge som helst.
med sina stora hjälmer påtryckta över kepsar och mössor sitter de sedan i sanden och leker och glömmer helt bort huvudbonaderna förrän de ska in och slänger dem över farstubro-golvet.
I måndags, klämdagen sista april, var jag ensam med barnen. Ja, i alla fall de två äldsta.
Efter en lång frukost, med havregrynsgröt, packade vi ryggsäcken full med frukt, knäppte på oss hjälmarna och begav oss ut i den hälsingska skogen. Mitt emot vårt hus går en grusväg rakt in, rakt ner till Ljusnan, 2 km rakt på bara. Och vi cyklade!
De är så duktiga nu, cyklar rakt, bromsar, håller balansen. *stolt*
Nere vid älven plockade vi fina mjuka stenar, slipade av älven, åt vår matsäck, klättrade på stenmurar och gick på upptäcktsfärder åt olika håll.
Helt enkelt en bra förmiddag. Inte sjutton är det svårt att vara förälder, det gäller bara att orka.
Orka göra det lite extra mysigt, anstränga sej lite extra, göra matsäck, sticka iväg. Allt behöver inte kosta, allt behöver inte vara ansträngande. Barnen är underbara om du ger dem möjlighet att vara så, lite åt det hållet går mina tankar. När barnen är griniga, sura, ilskna, trötta, osv är det för att jag som förälder inte kunnat tillgodose deras behov. Om det så är behov av en stund ifred, en stund på toa, ett glas vatten, så är det på något vis jag som vuxen som måste se ett steg längre och förebygga.
Det har jag nog nytta av som lärare också. Fan vad jag har blivit smart!