Gråter
Står och rensar jordgubbar.
Tittar ut genom köksfönstret, med utsikten mot vägen in på gården.
Snart kommer de.
Barnen.
Tårarna rinner längs mina kinder, näsan snorar.
Det känns förfärligt ensamt att vara tvungen att vänta på barnen alldeles ensam.
När mamma vet hur svårt jag tycker det är, när alla vet hur svårt jag tycker det är.
Paniken sprider sej i kroppen och jag ringer de människor som jag tror skulle kunna trösta.
Ringer och ringer men ingen svarar.
Det är bara jag och mina tårar och ett stort hus som väntar på barnen.
Hyperventilerar. Allt går åt skogen.
Barnen kommer hit och hälsar på!
Rogers barn. Williams barnbarn.
Mina gamla ungar, mina älsklingar.
Som jag saknat.
Och nu strilar det vått på mina kinder utan att jag riktigt vet varför.
Kanske för att jag är så orolig och rädd för vad som kommer hända när de är här.
När jag äntligen får se deras blonda kalufser.
Jag vill ju inte gråta då, vill inte bete mej som en knäpp tant, utan vara samma gamla vanliga emma för dem.
Men kan jag när det gör så ont att tänka på dem, hur ska jag då klara av att krama om dem, prata med dem, läsa godnattsaga igen...
Varför utsätter jag mej för detta? Och varför är jag alldeles ensam???
"Det har tidvis gått bra, tidvis har saknaden lagt sej..."
Men nu går det inte bra. Alls.
Känner mej smått hysterisk, jag kan verkligen inte sluta gråta.......
Kom och håll om mej en stund, låt mej vila mina blöta kinder mot din axel, och ta mej sen i handen och hjälp mej möta barnen.
Jag är rädd.
Jag vill knappt längre.
Jag vågar nog inte.
Det här var en dum idé.
Älskade ungar!
Om ni skulle läsa det här, så ta det inte på fel sätt, jag vill inget hellre än att allt ska vara som förut, att jag ska få finnas i era liv, som en naturlig del, som en självklarhet. Vill se er växa upp och bli fina människor, vill stötta er och hjälpa er med glosläsning, kärleksbekymmer och skjutsning till judon.
Men jag kan inte, och det är det som gör så ont.
Att träffa er blir en påminnelse om det liv jag levde men aldrig kommer leva igen.
Jag kan inte annat än gråta.
Tittar ut genom köksfönstret, med utsikten mot vägen in på gården.
Snart kommer de.
Barnen.
Tårarna rinner längs mina kinder, näsan snorar.
Det känns förfärligt ensamt att vara tvungen att vänta på barnen alldeles ensam.
När mamma vet hur svårt jag tycker det är, när alla vet hur svårt jag tycker det är.
Paniken sprider sej i kroppen och jag ringer de människor som jag tror skulle kunna trösta.
Ringer och ringer men ingen svarar.
Det är bara jag och mina tårar och ett stort hus som väntar på barnen.
Hyperventilerar. Allt går åt skogen.
Barnen kommer hit och hälsar på!
Rogers barn. Williams barnbarn.
Mina gamla ungar, mina älsklingar.
Som jag saknat.
Och nu strilar det vått på mina kinder utan att jag riktigt vet varför.
Kanske för att jag är så orolig och rädd för vad som kommer hända när de är här.
När jag äntligen får se deras blonda kalufser.
Jag vill ju inte gråta då, vill inte bete mej som en knäpp tant, utan vara samma gamla vanliga emma för dem.
Men kan jag när det gör så ont att tänka på dem, hur ska jag då klara av att krama om dem, prata med dem, läsa godnattsaga igen...
Varför utsätter jag mej för detta? Och varför är jag alldeles ensam???
"Det har tidvis gått bra, tidvis har saknaden lagt sej..."
Men nu går det inte bra. Alls.
Känner mej smått hysterisk, jag kan verkligen inte sluta gråta.......
Kom och håll om mej en stund, låt mej vila mina blöta kinder mot din axel, och ta mej sen i handen och hjälp mej möta barnen.
Jag är rädd.
Jag vill knappt längre.
Jag vågar nog inte.
Det här var en dum idé.
Älskade ungar!
Om ni skulle läsa det här, så ta det inte på fel sätt, jag vill inget hellre än att allt ska vara som förut, att jag ska få finnas i era liv, som en naturlig del, som en självklarhet. Vill se er växa upp och bli fina människor, vill stötta er och hjälpa er med glosläsning, kärleksbekymmer och skjutsning till judon.
Men jag kan inte, och det är det som gör så ont.
Att träffa er blir en påminnelse om det liv jag levde men aldrig kommer leva igen.
Jag kan inte annat än gråta.
Kommentarer
Trackback