Den där känslan
...av att glida på ett tak... sjunger Hellstrand och jag tror att jag vet vad han menar. Ett förlopp som man liksom inte kan hindra, sakta men obönhörligen dras man neråt och man vet vad som väntar där nere. Eller tror sej veta. Eller tror att det inte går att stanna, få fäste någonstans. Men det kanske går?
Idag är en dag utan särskilt mycket fäste. Hela eftermiddagen har varit slipprig, liksom hal. Jag har inte nått fram till folk, inte ens till mej själv. Känns som om jag halkat runt, glidit, inte riktigt hört, inte riktigt varit med. Och så en miljon små tankar som snurrar i ens huvud.
Vad som började som något av det mest underbar, personliga och intima man kan göra för att tända mej, slutade med gråt och hård klump i...hjärtat? För att som en blixt dök en gammal känsla upp, en gammal mun som brukade befinna sej där, en gammal kärlek och en gammal kåthet, och även om det var länge sen, kändes det för en sekund som om det var bara ett ögonblick sen. Att en man skulle komma så nära igen. Att den mannen skulle vara han som ändå samtidigt är så lik och olik, värd en egen chans, bilda egna minnen och.... tankarna virvlar i skallen, fötterna och kroppen känns som om de vore inhöljda i något slipprigt och halt hölje av plast eller gummi... Min egen vanliga bubbla, men kanske jag vet hur man spräcker den den här gången?
Jag ska sova och låta den där känslan av att glida på ett tak och tappa kontrollen försvinna iväg för att i morgon bitti vara borta.
Idag är en dag utan särskilt mycket fäste. Hela eftermiddagen har varit slipprig, liksom hal. Jag har inte nått fram till folk, inte ens till mej själv. Känns som om jag halkat runt, glidit, inte riktigt hört, inte riktigt varit med. Och så en miljon små tankar som snurrar i ens huvud.
Vad som började som något av det mest underbar, personliga och intima man kan göra för att tända mej, slutade med gråt och hård klump i...hjärtat? För att som en blixt dök en gammal känsla upp, en gammal mun som brukade befinna sej där, en gammal kärlek och en gammal kåthet, och även om det var länge sen, kändes det för en sekund som om det var bara ett ögonblick sen. Att en man skulle komma så nära igen. Att den mannen skulle vara han som ändå samtidigt är så lik och olik, värd en egen chans, bilda egna minnen och.... tankarna virvlar i skallen, fötterna och kroppen känns som om de vore inhöljda i något slipprigt och halt hölje av plast eller gummi... Min egen vanliga bubbla, men kanske jag vet hur man spräcker den den här gången?
Jag ska sova och låta den där känslan av att glida på ett tak och tappa kontrollen försvinna iväg för att i morgon bitti vara borta.
Kommentarer
Trackback