emmaskons

"Vissa saker förändras aldrig, och vissa verkar liksom följa ens egen utveckling och ändras i takt med mej. Var hem till pappa och lotta i fredags, de bjöd på middag och vi drack en massa vin, det var mycket trevligt att sitta där och känna sej berusad med pappa bredvid, att det var så naturligt för honom att fylla på vin i mitt glas. Kändes på samma gång högtidligt och avslappnat, och jag uppskattar honom mycket för att han inser att jag är vuxen nu. Vi pratade om "nån" och vår kärlek, om att flytta dit, om barnuppfostran, om sommarens eskapader.. en skön kväll helt enkelt.
Igår åkte jag till mamma och bröderna, och blev återigen en blandning av huspiga och 14 år. Man förväntas på en gång vara lydig/hjälpsam och ändå inte intressant nog att snacka allvar med. Det blir tyst när jag och mamma blir ensamma, igår var vi hos mormor och morfar hela dagen, och idag regnar det så mycket att vi inte kan plocka den svamp det var tänkt. Istället har jag att välja på att städa div. skåp, garderober, stryka, eller rensa svamp.. om jag VILL får jag också göra pannbiff till middagen med mormor och morfar som vi ska ha idag. Tack så innnerligt...

Jag längtar intensivt efter att ha ett hem som är en självklar del av mitt liv, dit folk kommer och hälsar på, där jag är lugn och där min vardag finns. Längtar efter att få vara 2 helger i följd på samma ställe, utan att folk sliter i mej, försöker få mej att få dåligt samvete för att jag aldrig hälsar på... stannar, åker, ringer, kommer.. Vill att folk kommer till MEJ och hälsar på, åker till Hälsingland över en helg och ser hur jag har det i mitt nya hem/liv. Vissa har knappt ens varit till Gävle, och jag blir rädd att jag kommer att tappa ännu mer kontakt med dessa. Men jag kan inte låta andras lathet komma ivägen för min längtan att få höra hemma någonstans, att känna ro och lugn på någon plats. Jag vill inte ha 4 olika hem, jag vill ha ETT.

Mitt. Där man firar jul, födelsedagar, där man tillbringar de flesta helger, där man bor. Lever. Andas fri luft.
Mitt och "nåns" hem. Och vi är på god väg att skapa vårt egna hem, där våra regler och värderingar gäller, där vår inredning, där våra idéer, där våra liv syns i möbler och grejer. Jag älskar honom, och kommer att flytta dit, frågan är bara när, och vilka som kommer att försvinna ur mitt liv när jag tar detta steg. Jag är rädd."
------------
"Det här är i alla fall tryggt. Det finns inget att skämmas över, inget att vilja hålla hemligt för att det är fult, pinsamt, ofräscht, töntigt...vad man nu kan hitta på. Vårt förhållande är naturligt. Vi pratar om allt, utan att för den sakens skull bli som kompisar eller syskon, det här är något annat. En sensuell känsla som inte försvinner med snabbmakaronerna och fisarna. En nakenhet som är naturlig, en dialog som är naturlig. En framtid som känns naturlig.
Jag älskar honom. Och han älskar mej. Och framtiden är vår. Så länge vi vill ha den. Han kommer att ta hand om mej så länge jag låter honom göra det, han kommer att finnas där så länge jag väljer att öppna mej för honom, han kommer att lyssna så länge jag vill prata med honom, och han kommer alltid hålla om mej tills mina tårar tröttnar.
Så fin dessutom, vet inte vad som hänt med mej de senaste dagarna, men jag ser honom annorlunda; han är så vacker, sexig.. hans brunbrända gyllene kropp, håret som täcker huden, det krulliga på bröstet.. hans armhålor, hans ryggmuskler, hans bröst, hans mage.. jag kan inte se mej mätt. Vill hela tiden smeka, kyssa, smaka på hans hud, hans doft. och hur nära jag än ligger kommer jag aldrig tillräckligt nära min karl. "
-----
"om jag vore en drake...

om jag vore en snäll drake...

om jag vore en snäll drake som var en tjej så skulle jag flyga till Emma..."

Herregud, den pojken är underbar. Jag älskar dem allihop, inte bara minstingen, men vem blir inte helt rörd inombords av ett sånt uttalande. Visserligen tänkte han på draken i Shrek, och om han vore den draken vore väl jag antagligen Åsnan--men ändå. Jag är såld. Nere i dem allihop.

Vill ha dem alltid, vill vara med och uppfostra dem, vara en trygg vuxen i deras liv, vill att de ska känna förtroende för mej, vill finnas där för dem, så att de ska kunna prata med mej om de inte kan prata med pappan om det. Jag vill att de ska känna att jag är beständig, ingen tillfällig fling, ingen tillfällig flickvän bara.

Jag älskar dem. Och jag älskar deras pappa. Ja, det är så det känns. Och det är så jag säjer. Och han. Och barnen säjer det samma.

Stora leenden hos mej. Jag är lycklig. Till freds med livet. Nöjd. Jag tvättar kisslakan och små kalsonger, jag köper extra många liter mjölk, jag delar tandborste med tre charmknuttar, och sover lika tätt som förr ihop med mannen som uppfyller hela min tanke och känslovärld. Man kan inte ha det bättre än så här. Jag vägrar tro det, vad du än säjer.

Jag vill sjunga Sjörövarfabbe och hålla i en båt-rädd 4åring i handen alltid. Jag vill finnas. Älska. Och bli älskad som jag blir älskad nu. Alltid. "
-----

Det är omöjligt att sova, försökte ett par timmar i natt, låg och vred mej och vände och försökte allt; varm mjölk, kall kudde, med nattlinne, utan, teven på, teven av, läsa bok, räkna baklänges, andas djupa andetag..Vid fem gav jag upp och erkände att det helt enkelt inte skulle kunna gå att sova denna natt. Det är alltför viktiga saker som är på gång, för att kunna sova, förstås.. ja herre gud! :-) Vem kan sova när man om 13 timmar ska träffa sin allra käraste karl..? *ler* Och vem kan sova när man vet att om 11 timmar ska man få ta hans gulliga barn i hand och åka med dem på tåget..? Vem kan sova när man börjar tänka på att man ska möta barnens mamma också, och när man börjar tänka på hennes reaktion på mej.. då är ju tanken på vad man egentligen ska ha på sej en ganska naturlig följdtanke.. så då går man igenom garderoben i jakt på de "perfekta" kläderna.. sen ligger man och funderar på vilket väder det ska bli i helgen, tycker sej höra kalla regndroppar mot rutan.. och vad var det egentligen vi skulle göra på lördag? Inte kan han väl förvänta sej på fullaste allvar att jag ska ge upp eurovisionschlagerfestivalen för att se på nån himla hockeymatch på storbildteve "med grabbarna"?? Det är svårt när man inte känner varandra så oerhört bra att veta var gränsen mellan ret och allvar går.. Igår grät jag, känslostormarna i kroppen är enorma.. jag grät av glädje över ord han skrev, känslor han kände för mej.. och jag formade de där orden i mitt huvud som jag har så enormt svårt att säja högt. Det är inte klokt... men jag tycker enormt mycket om honom, redan! :-) eller kanske för att jag inte känner honom bättre..? *ler* ------

och alla hårda kantiga ord blivit sagda.

när gråten är slut, när kroppen är matt. När man andas ut, snyter sej och jäspar.

När man sagt allt man kan säja, och gjort allt man kan göra. När man gjort ett fel som aldrig skulle ha blivit gjort, och vet om alla sina brister. När man bett på sina bara knän att slippa bli ensam kvar med alla starka känslorna. Då finns bara kärleken kvar.

Den dör inte, den försvagas inte av konflikterna och tårarna. Den växer sej tvärtemot stark i allt det svaga som vi visar varann.

Han är vackrare än någonsin. Jag älskar mer än någonsin förut. vill skriva böcker, skrika ut hans namn. vill fria. vill smälta ihop med hans underbara väldoftande hud. Kan inte komma tillräckligt nära, när det var så nära att jag aldrig skulle få komma nära igen.

Jag är vuxen nu, jag reder ut mina konflikter. Jag flyr inte längre. Jag vet vad som är viktigt för mitt liv, för mitt välbefinnande. Det är att få vara med honom. Min kärlek. Jag är vuxen nu, jag grälar med låg röst för att inte väcka barn, göra dem oroliga. Jag tar fanimej ansvar numera. Det är inte bara jag jag jag som gäller. Det är vi vi vi.

Jag älskar att bo däruppe, slås ofta av vilken tur jag har som får leva så nära naturen, så nära underbara pulkabackar, spännande skidutflykter (jag var som renata chlumska), nära allt det som är viktigt. vill aldrig behöva flytta härifrån. Aldrig.

Hur mycket tid som bara går förbi en, utan att man reflekterar över vad man gör, och framför allt "varför". Jag och "den som inte får nämnas här" var ute på romantiskheter i helgen. Sov på hotell. Ja, det var faktiskt det vi framför allt gjorde. Sov. Ärligt.

Småbarnsföräldrar funkar sannerligen på ett säreget sätt. När andra unga par skulle fira att de var alldeles ensamma på ett hotellrum skulle de säkerligen inte välja att sova bort 4-5 timmar bara genom att däcka rakt upp och ner ovanpå täckena med kläderna på. Men nu är det det som är lyxen, möjligheten att sova mitt på dan, att sova och sova, vakna upp, gosa lite, och så somna om eftersom det inte finns några som helst krav på en.

Sen gick vi i alla fall ut och åt. Satte på oss finkläder och åt finmat och betedde oss som kära människor ska göra. Höll hand och log mot varann över värmeljusen på bordet.

Jag behövde verkligen den här helgen, för att känna att jag inte bara är en PLASTmorsa, en uppasserska, en matlagerska, en hushållerska, en barnvakt och en arbetspartner. Jag behövde få hela uppmärksamheten riktad mot mej, och vår relation, behövde få uppmärksamhet för min kvinnlighet, min personlighet, istället för vad jag gör. Jag behövde den här helgens ego-tripp. Det var väl värt priset.

Det är svårt att bryta mönster, det är svårt att komma ifrån invanda rutiner.
- vad ska vi äta ikväll då?
- jag vet inte.
- - - -
- - - -
- men vad tyckte du att vi ska äta då?
- jag vet inte.
- - - -
- - - -
- vad tycker du om kyckling då? 
- Mmm...
- Eller tacos?
- Mm.. det blir nog bra. 
- - - -
- - - -
- Vi ska väl in i stan då...
- Mm...vi behöver stanna på macken, jag ska köpa olja till bilen
- Ja och så behöver vi ju köpa mat om vi nu ska äta tacos??
- Mmm...
- - - -
- - - -
- (bär in matkassarna, efter att ha ansvarat för att maten blev inhandlad medan nån annan gick och tittade på helt andra hyllor i affären)
- vad ska du göra nu då?
- jag skulle verkligen behöva sätta mej och plugga...
- okej, då kan jag sätta mej på toa då en stund...
- ( plockar upp maten och sätter mej sedan vid datorn)
- är det okej om jag sitter här bredvid och spelar?
- ...fast jag måste verkligen plugga nu...
- vad är det för hysterisk musik du har på?
- nä men jag åker till skolan tidigt imorrn och sätter mej och pluggar där, jag kan inte koncentrera mej.
- okej.
- jag går ner och börjar med maten.
- Mmm... jag kommer snart...
- - - -
- - - -

Är detta att vara kvinna? Är detta att bara acceptera? Är det mitt eget fel att vi har hamnat i de här mönstren? Hur bryter man dem?

Hur hindrar man sej själv från att sjunka ner i tevesoffan varje kväll kl 19:30 när barnen har lagts och somnat? Hur klarar man sej från den där dragningen till mjuk hud, varm andedräkt. "nån annan" finns ju där i soffan, hur kan jag då inte vilja dit, efter en heldag full av sjå och spring och snack om tvätt och mat och andra praktiska saker. Det är ju nu vår tid tillsammans börjar! Efter 19:30 varje kväll har vi en stund för oss själva.


fast, egentligen borde jag väl sätta mej med läxorna då, och inte alls njuta av att äntligen vara fri från dagens sysslor...

- Askungen! Askungen...!