emmaskons -

School is back...

for the autumn. *dam dadam* Försöker sjunga, men det låter illa.

Jag har haft semester, ingen hederlig riktig semester med husvagn, resväska, charterresa, blommig skjorta eller karta, men en välbehövlig sådan.

En tur ner till Gävle, en vecka fylld med skolstart, besvikelser och magknip, men även solbaderi vid Rullsand, middagar och sköna häng, något som jag verkligen saknat. De riktiga vännerna, dem som man kan spendera en kväll med utan att göra något speciellt, utan att behöva planera, dricka alkohol, klä upp sej...

Ljusdal har hittills bjudit på åtminstone en klart potentiell vän, men hon är i Grekland i flera veckor. Ska bli kul när hon är tillbaka och vi kan börja lära känna varandra lite mer.

i Gävle finns det flera stycken vänner: Åsa, Tres, Elin, Cissi... Det gör inget att vi inte ses så ofta, vi är ändå nära varann och kan ta upp vänskapen där den avslutades sist.

Precis så är det ju med vännerna hemma i Dalarna också, i Grycksbo, i Skäve, i Borlänge... Borlänge-relationen är lite känslig, det är nog jag som bär skulden till det, precis som hon uttryckte det. Jag har problem med hur vi har det, men skyller det på henne. Orättvist. Och självklart har hon rätt i att Riktiga Vänner inte behöver höras av hela tiden, man vet ju ändå var man har varann.

I alla fall, tillbaka till veckan här i Gävle. Det har varit riktigt skönt att få vara "ledig" från mamma-rollen, från ansvar och förutseende. Att bara få vara ungdom, vara fri, njuta och göra saker bara för sin egen skull. Egokick!

Och ringa till sambon om kvällarna, säga godnatt sen längta efter att få sova bredvid, något så självklart men ändå lyxigt. Underbara kroppen hans så långt ifrån mej... Nu ska jag försöka luta mej tillbaka och vila, jag är trött men folk här i Bomhus är fortfarande uppe.

2007-08-16 @ 21:51:31 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Rödvinsfunderingar

Sambon har ordnat fest här hemma idag. Ja, det var faktiskt hans fest, för jag ansträngde mej för att inte lägga mej i, göra det till en fest så som jag skulle ha gjort, planering och genomförande: allt var hans ansvar.

Det var en trevlig tillställning, vi blev bara 8 pers och kanske var det lika bra det, för vi hade inte många sittplatser trots att R hade snickrat ihop två bockar och lagt tjocka bräder över och som bänk (men bara på ena sidan, hur tänkte han där?!) Bräderna var smutsiga och vi trängde istället ihop oss kring trädgårdsbordet och åt grillat med potatissallad och trivdes.

Det var "trubaduren" som alltid ska ses och höras, men som egentligen inte är så nöjd med det liv han lever, egentligen känner sej ensam och lite deppig.
Det var "jobbarkompisen" som avslutade kvällen med att pussa på mej och säja att jag var snygg
Det var "jobbarkompisens" kompis som berättade anekdoter och drack så tungan och läpparna såg ut som om han nallat av mitt läppstift
Det var "vaktkillen" och hans norska flickvän
Det var "skogshuggaren" som förvandlades till Gnorp eller vad det nu var hans alterego kallades
Det var jag som drack mej salongsberusad på rödtjut
och det var min sjuuukt snygge sambo.

Jag önskar ibland att han vore mindre tilldragande, att han vore mindre snygg i kroppen, att hans axlar inte vore så breda, att hans bröstkorg inte vore så...snygg, att hans skrattrynkor kring ögonen inte vore så lätta att fastna med blicken i. Att hans hud inte doftade så gott och att hans skratt inte fick mej att automatiskt skratta.
Jag älskar honom och kan lätt se vad det var jag föll för från början. Vi är desamma som vi var då, för nästan 1 och ett halvt år sen då vi träffades.

Han är lätt att tycka om, han är mjuk, rolig, ömsint och dessutom....han har den där kroppen som gör mej svag.

Ibland känns det som om allt är vardag och rutin och att man vet allt om varann. Men ändå så finns glöden där, vår speciella känsla som gör att vi kommer att hålla ihop, hålla ut länge till.

Han fick frågan av trubaduren om han skulle ha fler barn i framtiden. Först svarade han nej, men sen ändrade han sej till "lite senare kanske" och jag är övertygad (fast det var länge sen jag tog upp diskussionen om barn och familj) att jag kommer att få ett kärleksbarn med honom.

När tiden är mogen, när förhållandet är riktigt starkt igen, när allt är lugnt och stabilt mellan oss.

Sen. Lite senare. Jag är faktiskt av den gyllene årgången -83 och har tid på mej ännu.

Ville bara skriva att jag älskar honom, innan jag lutar mitt trötta, rödvinstyngda huvud mot kudden och sover de futtiga timmar som är kvar tills morgondagen är här med jobb och slit. Jobbar 7-11 + 16- 21 i morgon, inget jag ser fram emot direkt.

2007-08-12 @ 00:18:28 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Javisst har vi tältat, jag och barnen!
När de kom hem från dagis *harklar mej* Förskolan menar jag förstås, igår- stod en underlig sak på gräsmattan. En kupolformad mjuk grön pryl som man kunde krypa in i... Vilken succé! De lekte där inne hela eftermiddan, med sovsäckar och liggunderlag (och mattor underst)stora nallar och annat smått och gått. När kvällsmaten stod på bordet undrade barnen om de inte kunde få sova där inne på natten, och jag hade ingen anledning till att säja nej till det.

Sagt och gjort, efter barnteven och tandborstningen gick vi och lade oss i tältet, jag och tre mycket förväntansfulla yngligar. Sambon var med och fixade, täcken, sovsäckar m.m. allt skulle bli så bra som möjligt. Sen pussade han god natt och vi låg kvar där och prasslade en lång stund.

Vilken spänning! Att vara fyra år snart och få sova utomhus i tält för första gången. Vad var det som lät? Vad är det där för kryp? Regnar det? Tusen frågor ur tre små munnar.

Vid nio kom Sambon och hämtade in de två yngsta som inte kunde slappna av tillräckligt för att somna in, men jag och flickan fortsatte campingen. Vi kurade ihop oss i mitten av tältet och småpratade lite innan vi somnade, och jag vaknade inte förrän vid två av att jag frös frös frös och var kissnödig.

In och pinka fort, så inte flickan vaknade medan jag var borta- på med yllesockor och mössa, fleecetröja och sedan ut igen.

Någongång senare under natten vaknade flickan och lyfte på min sovsäck för att kolla så jag var kvar. Hon är underbar- så stor och klok och ömsint och mjuk, så vacker och fin på både in och utsidan. Tänk om hon vore min biologiska dotter!

Vi vaknade tjugo minuter över sex och låg och myste en stund till innan pojkarna kom utspringande och morgonen var ett faktum.

Snacka om mysig natt!

2007-06-20 @ 15:29:49 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Familjerätten

Familjerätt

av Hjördis @ 09:09

De var hem till oss igår, en man och en kvinna från familjerätten. De såg sig omkring i vårt hem, barnen visade de finaste leksakerna, och så förstås studsmattan.

Jag var som förlamad, tog platsen i köket och servade med fika åt herrskapet när de inspekterat klart. Stum satt jag där och kände mej... kränkt.

De inkräktade på vårt, vårt hem, vårt liv, och jag kunde inte göra något åt det.

Snart hoppas vi att det är klart var barnen ska få bo, här hos pappa eller i Gävle med mamman. Det är så fruktansvärt påfrestande att ha detta över sig hela tiden. Att inte veta.

Att öppna sig och visa främmande människor allt, för att bli bedömd och kanske inte duga.

Nu kan vi inte göra någonting mer för att imponera, göra gott intryck... nu har sambon ett sista samtal med dem och sen ska de skicka sin utredning- var de föreslår att barnen ska få bo- till tingsrätten så att det till slut blir ett beslut och vi slipper det här.

Det blir till att hålla tummarna bara....

Det märks på barnen också, att de tänker mycket på det här, och att de inte riktigt vet hur de ska göra. Vi är noga med att inte barnen ska välja sida, men ändå.. nog känns det som om de inte vågar berätta för oss om de hellre skulle vilja bo hos mamma t.ex. På det sättet är det skönt att det är någon professionell som får avgöra och ta de snacken med barnen.

Det tar på krafterna. Igår när de hade åkt, sjönk familjen ihop. Jag visste inte vad det var för känslor som åkte runt i kroppen, en känsla av obehag, illamående blandat med en rastlöshet. Jag ville åka ifrån huset och allt som blivit sagt inom väggarna den dagen- men visste samtidigt inte vart jag ville istället.

Förvirrad.

2007-06-13 @ 09:11:02 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

ledsenblogg

okej, klockan är så mycket att blotta klockslaget kan vara en ursäkt för att skriva såna ledsna ord.
men det är inte bara tröttheten som gör att jag gråter. tyvärr för alla er som letar enkla lösningar (min mamma t.ex.) orsaken till min ledsamhet är att jag är ensam.

ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensamensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam-

min sambo är på krogen. min sambo sover hos en kompis. min sambo ska jobba imorgon.
min sambo har ett liv.
själv sitter jag här i ett hus på landet där jag inte känner någon, förlamad av känslan att jag är ensam, kan inte ta mej för någonting. ensam ensam ensam- det dånar i mitt huvud, spränger av huvudvärk och av rinniga snoriga tårar. och det vill inte sluta.

jag har inga alternativ till min ensamhet, den är inte skön, inte självvald, inte njutningsbart sällsynt.
den tränger sej på, gör mej ledsen, skrattar åt mej i mina patetiska försök att bli vän med någon här uppe. Det är så svårt. Alla gäng är redan fulla, känns det som. Det finns ingen plats för mej någonstans.

ensam ensam ensam, och med gråten kommer de andra ledsamhetstankarna: alla uppoffringar jag gör, allt jag tvingats lämna bakom mej för att leva det här livet, alla jag saknar, allt jag saknar att kunna göra. Ledsamhetstankar i stil med: fulfetäckligfulfetäcklig kommer också. gråter så ansiktet är alldeles förvridet och äckligt rött och svullet, och kan inte sluta. i narcisistisk anda gråter jag ännu mer när jag ser mitt fula ansikte i spegeln. fy fan.

kanske är det inte så konstigt att jag är ensam? kanske beror det på att jag är en tjockis? en hopplöst ful och oformlig, modemässigt blasé 23 åring som leker morsa, och misslyckas med skolan och växterna på samma gång. misslyckas med det mesta... vem vill leka med mej? vem vill lära känna en sån misslyckad människa?

min sambo älskar mej. men han sover hos sin kompis, han som har nån att sova hos om han vill.
själv har jag inga alternativ. jag lever efter förbannelsen "me, myself and I". Så jäkla trött på mitt eget sällskap bara.

2007-05-26 @ 02:18:01 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vardagslycka

Jag går runt här hemma och ler. Jag är tillsammans med en underbar människa, jag är lycklig för att jag får ha det så här bra. Min sambo bryr sej verkligen om mej, älskar mej, månar om mej.

Jag går runt här och städar lite, bakar matbröd, plockar, tvättar... ändå tar jag det lugnt, njuter av att bo i hus, att inte behöva boka tvättstuga, passa tider. Njuter av att blunda helt kort med händerna i diskvattnet och tänka på min älskade. Han är aldrig särskilt långt borta.

Hans underbara ord är lätta att framkalla inne i huvudet, jag njuter igen och igen. Han älskar mej.

Och jag, som inte längre är riktigt klok, kom på mej själv under helgen i Stockholm, på konfirmationslägersåterträffen på Gålö, att fingra på min ring (som kom med en försändelse med strumpor och inte är särskilt speciell egentligen) och önska att det var en vigselring. DET är inte klokt.

men jag vill gifta mej, väldigt gärna till och med.

Det där med barn kan vänta, det är inte så viktigt just nu, längtan har gått över.
Men att få tillhöra honom på riktigt, att kunna visa alla hur allvarliga vi är med varandra, det kan jag inte låta bli att drömma om.

I morgon väntar seminarium om dramatik på högskolan, samtal på familjerätten om barnens boende, och sedan Vårruset på kvällen. Fortfarande har jag inte tränat ens 100 meter, så det blir nog till att promenera runt banans 3 km. Har helt enkelt väldigt mycket annat att tänka på, kroppen får komma i andra hand, när det är så mycket i knoppen.

Håll tummarna för oss.

2007-05-23 @ 15:53:35 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hemmadagar

Jag har helt enkelt för lite att göra. Ge mej ett jobb, ge mej en anledning att slita mej upp ur vardagens grå massa av dagar. Har skola en dag i veckan nu, och den dagen blir lite högtidlig nästan, medan de andra smälter ihop till en enda lång vardag, oavsett om det är vardag eller helg. En kompis sa att det kändes som helg jämt att vara ledig mycket, men jag tycker det är tvärtom, trist och grå vardag hela hela tiden.

Jag har sagt det förut, men det går inte att undvika en upprepning, vad mycket roligare det hade varit om man hade haft pengar. Om man kunde köpa det man behövde, det man längtade efter, det man känner att man inte kan klara sej utan. Vi behöver nya kläder, både jag och sambon och barnen, och vi behöver tapeter. Barnen ska ha fina rum, så är det bara! Riktiga kläder och fräscha rum.

Kläder och tapeter. Mat? jo det har vi faktiskt :-)

Det är hemskt att känna sej fattig precis hela tiden, inte ens den 25e känner man sej lugn, man vet att bara några dagar efteråt är allt borta. Ja, jag klagar, jag kan inte rå för det.

Money can´t buy happiness.... Fast på sätt och vis kan de ju det.
Can´t buy me love... nej den stämmer åtminstone än. Vår kärlek står över pengar och prylar.

Det är bara så frustrerande att behöva säja nej till saker, neka barnen saker, prioritera. Och sällan priorieterar jag mej själv, det går helt enkelt inte. Finns ingen möjlighet för mej att köpa joggingskor eller jeans trots att de jag har är trasiga.

Men om jag bara gick ner ett par kg, 10 eller så, så skulle jag kunna ha fler av mina urväxta kläder. JA! så gör jag!

Återkommer om 40 år när jag fått bort mina extrakilon... :-)

2007-05-15 @ 15:25:15 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Disco en lördagsmorgon...

av Hjördis @ 09:54

"kom och håll om mej, släpp inte taget om meeeej"... jag och barnen dansar disco strax innan frukost en lördagsmorgon i mitten av mars.
Dansar oss svettiga medan äggen kokar på spisen och pappan/sambon sover på övervåningen.

Sen springer vi alla fyra upp till pappan/sambon och kastar oss ner i dubbelsängen, flåsiga och varma och pigga.

Det finns såna underbara stunder. Disco är en sån underbar stund.
Och att sitta vid uteplatsen och plantera om pelargoner och prata med mormor i telefonen. Hon är gammal nu, äldre än någonsin, och blir så glad när man ringer. Gud så jag kommer att sakna henne när hon inte finns mer.

Igår skulle jag och sambon varit på teater men missade den med en hel timme, för att jag hade sett fel på tiden (inte pga sommartiden). Då impuls-gick vi på bio istället. Det var evigheter sen, säkert i våras sist. Blood Diamond, en film som alla måste se men ingen vill se. Så kan man också leva, och man blir än mer medveten om sin egen lycka, sitt egna lugna och trygga liv. Det finns ingen som skulle kunna göra "mina" barn till barnsoldater. Gud ske lov!

Tors 1 mar 14:49
En gång kröp han upp i mitt knä när vi var hos farmor och hälsade på och bad mej höja volymen på radion. Så gungade vi i takt med musiken och han nynnande : aldrig ska jag sluta älska dej- med jonas gardell, med sina bulliga kinder mot mina.

Det spelar ingen roll att killen inte är min, biologiskt sett, han är min ändå, och jag älskar honom. innerligt.

2007-05-14 @ 20:19:25 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tre cyklar och en lång skogsväg

barnen älskar cykling!

de gör detta så mycket och ofta de kan och praktiskt taget hur länge som helst.

med sina stora hjälmer påtryckta över kepsar och mössor sitter de sedan i sanden och leker och glömmer helt bort huvudbonaderna förrän de ska in och slänger dem över farstubro-golvet.

I måndags, klämdagen sista april, var jag ensam med barnen. Ja, i alla fall de två äldsta.
Efter en lång frukost, med havregrynsgröt, packade vi ryggsäcken full med frukt, knäppte på oss hjälmarna och begav oss ut i den hälsingska skogen. Mitt emot vårt hus går en grusväg rakt in, rakt ner till Ljusnan, 2 km rakt på bara. Och vi cyklade!

De är så duktiga nu, cyklar rakt, bromsar, håller balansen. *stolt*

Nere vid älven plockade vi fina mjuka stenar, slipade av älven, åt vår matsäck, klättrade på stenmurar och gick på upptäcktsfärder åt olika håll.

Helt enkelt en bra förmiddag. Inte sjutton är det svårt att vara förälder, det gäller bara att orka.
Orka göra det lite extra mysigt, anstränga sej lite extra, göra matsäck, sticka iväg. Allt behöver inte kosta, allt behöver inte vara ansträngande. Barnen är underbara om du ger dem möjlighet att vara så, lite åt det hållet går mina tankar. När barnen är griniga, sura, ilskna, trötta, osv är det för att jag som förälder inte kunnat tillgodose deras behov. Om det så är behov av en stund ifred, en stund på toa, ett glas vatten, så är det på något vis jag som vuxen som måste se ett steg längre och förebygga.

Det har jag nog nytta av som lärare också. Fan vad jag har blivit smart!

2007-05-14 @ 20:10:26 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tänk om man hade internet i mobilen

Vilka fantastiska inlägg jag skulle ha författat vid det här laget då. För det är ju så, att de bästa idéerna och formuleringarna och ordvrängningarna och teman inte kommer automatiskt då jag loggar in här och sätter fingrarna på tangenterna. Tänk om man kunnat skriva inlägg i stundens hetta. Ihopsjunken på köksgolvet efter ett häftigt gräl, susande på cykel i hög fart på vägar där gruset nu är bortsopat, halvsovandes på tåget en urtidig morgon mitt i veckan... Det är ju DÄR de högintelligenta och inovativa idéerna föds och gror, här kommer knappt någonting fram alls.

Vi hade en barnfri helg, jag och sambon. Vi grälade lite, som vanligt, men höll ovanligt mycket sams. Var kreativa tillsammans, hittade på lösningar på problem, hjälptes åt, var ett team. Vad gjorde vi då?

Lördagen:
¤ Frukost i trädgården med nybakade scones och thé
¤ Skjutsade en byggnadsställning från Föne till Ljusdal, nej till något ställe utanför Ljusdal åt andra hållet, Holänna eller vad det hette.
¤ Skrapade och målade på balkongen,
¤ Möblerade om på flickans rum, skruvade ihop den svarta järnsäng (nej det är väl inte riktigt järn men ska se ut som) så nu sover hon som en prinsessa
¤ Duschade och gjorde oss fina, och åkte sen och hälsade på sambons jobbarkompis och hennes man i deras nybyggda sommarställe. Vilken magnifik utsikt, det var otroligt fint! Stora fönster, öppna ytor, nära till sjön, solnedgång, öl och cigg. De var väldigt lätta att ha att göra med, det kändes som om jag hade känt dem länge när vi begav oss hemåt. Dit åker vi igen, garanterat. De hade gäststuga och barnvänlig strand, perfekt för sommaren!
¤ Min gamla klasskompis, numera enbart kompis E kom förbi och vi satt och snackade och drack lite. Sen kom också L och B förbi, och partystämningen steg ännu mer. Det var en trevlig kväll, avslappnad och kravlös.

Söndagen:
¤ De två äldsta barnens mamma ringde och sa att barnen ville hem tidigare, istället för 16 ville de komma 14. Så jag och sambon "Spurtsoftade" ett tag, slöade och spelade dataspel, käkade lördagsgodis osv
¤ åkte in till tåget och hämtade barnen, åkte sedan till L&B och stannade där resten av dagen, vi grillade korv, barnen hittade lekkompisar, solen var fortfarande någorlunda varm.

Ja det var en skön skön helg, verkligen!
Nu har halva veckan gått, och snart är det fredag och minsta grabben kommer från sin mamma, först då blir vi fulltaliga, och visst känns det att det är någon som fattas. Man tänker att när man har så många runt sej... men hans personlighet; hans speciella uttryck och ordval, hans leende, hans "litenhet" jäntemot de andra... klart man saknar honom när han är borta! Han kallar mej för mamma nu, säjer att han har två pappor och två mammor, och för honom är det så självklart. Och så länge han vet vilka som är originalen så.... det är svårt att motstå honom, han är nog den som tyr sej mest till mej också.

Nu har nog flickan somnat, lovade att sitta och knattra vid datorn tills hon somnade, men nu är det väldigt tyst inifrån hennes rum, så jag vågar nog gå ner på toa. :-) Ska måla lite trägrejer att hänga på barnens klädnypor ovanför sängarna. Pyssel-Emma är i farten! *nöjd*

ps. Nästa vecka ska vi iväg och köpa staket-virke, och sen blir det ordning på gården, ett staket längs vägen blir bra snyggt! ds.

2007-04-18 @ 20:23:04 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

En längtan efter barn

Normal

© Ingela Wall

"När mitt barn föds ska jag säga
du är helt jävla onormal
för vem vill vara normal när normal är
att pusha upp små bröst
för att få dem större alldeles för stora
ska döljas
slankare vill man
mörka kläder döljer kurvor
ljusa framhäv formerna
grått ska färgas rött rött svärtas
svart blekas smekas in i normaliteten
som vem bestämt jag bestämmer själv
vem lyssnar alla lyssnar på
vad Alphaville vill Forever young
vill inte heller alfa
vill du ha satsen på magen i baken
efter maten rapen efter dungen skogen
krogen råder knarket vanligt
liksom läsken frånvarande
dubbeldajm dubbelmoral dubbelmacka
skruvas upp skruvas ner i åldrarna
orgasmer spasmer promille dille

Vem vill vara normal
när skalpellen tränger in i skinnet
tränger in i magtröjan made in Taiwan
tränger in i barnarbete tränger in i
välfärden tränger in i politiken tränger in
i Göran Persson tränger in i Anitra Steen
tränger in i Systembolaget
hallå vem orkar torkar disktrasa motstå
städa undan perfektionismen
finns den hos Barbie Britney glitter i
skolan hämmar fnitter
leken försvinner
kalabaliken tränger in i barnet
tränger in i kommersialismen
tränger in i Björne
tränger in i tummetott
tränger biet in i bikupan
A-kupa B-kupa C-kupa
string tränger in
i statistiken diagrammet barnprogrammet
ingen koll på hierarkin som råder
teveapparaten naprapaten
knäcker vrider smider Skansens
Berghagen tränger in i Lill-Babs
tränger in i Hälsingland
så nå in i Hälsingland
knätofsar fioler violer
midsommarfirande alkohol
tränger in i kroppen med förstärkare
blir till hardcore hip hop funk bank
PANG
in i World Trade Center
enter

stank av krig på torsdag
för fred på fredag
på lördag fest som om ingenting
tingeling
jag går upp i limningen
vart går du?
den dagen intellektet förnuftet
styr inflationen
kom inte till mig
mitt barn
för att låna aceton till nagellacket
för sent lilla du
slicka dina sår
men välkommen till världen
du lilla onormala " //Ingela Wall

När jag får barn. När får jag barn? Får jag någonsin? Blir det någonsin några kärleksbarn gjorda i den här gården, eller får jag nöja mej med att vara plastmorsa, stand in. Ersättare.
Jag har så mycket kärlek att ge till den lilla flickan, det lilla fröet som väntar på att få bli barn till mej. Men ska jag någon att föda ut henne, eller kommer hon att åldras med mej, en dröm om ett barn, en innerlig önskan som aldrig blir verklighet?

Jag vill bli mamma. Vill vara på riktigt. Vill vara självklar i ett barns liv, inte bara som flickvän till pappa. Jag vill ha en större roll, ett bättre namn, ett viktigare uppdrag.

Jag är helt enkelt inte nöjd.

Jag vill förbättra världen, och tänker göra det genom de här knoddarna som jag får förvalta på nåder varannan vecka, men det räcker inte.

"pojkar kan bli kära i pojkar också" sa 4-åringen igår.
"javisst" sa jag bara och bet mej i tungan för att inte fortsätta nån konstig utläggning.
..
de är bra barn.
de har en bra pappa.
men han är trött. så väldigt trött. i huvudet. spelar ingen roll hur mycket han sover.

när han blir piggare kanske min flicka kan få födas. kanske kan jag få bli mamma på riktigt sen?

2007-03-12 @ 12:08:25 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Är du rädd för vardagen?

"MÅNGA ÄR RÄDDA FÖR VARDAGEN. Vi

behöver kickar hela tiden, till slut blir

även kickar trista. Det skapas orealistiska

förväntningar på ett förhållande

genom film, media och reklam. Det
ska hända något hela tiden.

Men är det inte i vardagen som dom

största hemligheterna avslöjas? Vad är

mest kittlande, en djup urringning vid

bardisken eller en partners erotiska

kroppsspråk det tar månader att lära

sej tyda?

Är behovet av kickar inte en rädsla för

närhet? Egentligen. Den där närheten

då det inte finns något att gömma sej

bakom. Då man bara är.

Blottad och sårbar."

/RFSU:s skolsajt, ur texten "kärlek eller ingenting".

Det är väl så det är, det är som om den som skrev den texten satte fingret på spiken, eller var det huvudet...? Mitt huvud, mina känslor.

Känslan av att förut vara rädd för vardagen.
Känslan av att förut vara rädd för mjukisbyxor. Snabbmakaroner. Pruttar.
De känslorna är inte kvar, de rädslorna är utbytta mot lugn och ro.
Det finns andra saker att vara rädd för. Andra saker att oroa sej över.

Dagis och skola och mår barnen bra?
- vad tänker de på, hur mycket hör de oss prata? hur känns det att vara barn mitt i allt som händer just nu?
Jobb och ansökningar och var kommer jag att jobba i sommar? Blir det Stockholm eller Ljusdal?
mat och kuponger, rabatt och hur fan ska vi få ihop mer pengar? Nåns extrajobb tar knäcken på mej, vill också tjäna egna pengar, inte bara sitta hemma och vara tacksam för att nån kommer hem med kosing.
Vi lever jämns med rumpan, varenda månad. Barnbidrag tack!
För barn som vi (och många gånger jag med mina studiemedel) tar hand om, klär, föder, fostrar medan mamman sitter någonannan stans och röker upp barnbidraget under fläkten. Otacksamma jobb att vara plastmamma.

Har upptäckt en ny sajt: www.familjeliv.se och där snokar jag runt och upptäcker vad som krävs för att bli en fullfjädrad mamma. Uppenbarligen ska man helt försaka sitt eget liv, glömma att skriva sitt eget namn i presentationen, för att man är så uppe i varv i att berätta kring barnen, förlossning, navelsträngar osv. Skrämmande! Kanske bäst att vara plastmorsa ändå, och behålla lite distans till barnen. Jag har ju ändå en egen person, jag är inte bara mamma, utan nåns flickvän, sambo, jag är student, jag har intressen... YES!

2007-03-08 @ 07:49:40 Permalink Seriösa inlägg och tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Denna dag- ett liv

Ibland kan dagar kännas evighetslånga. utan slut. ensammast i hela världen och en dag som aldrig tar slut.

kul liv.

jag sitter i finaste rödaste mjukisbyxorna och undrar hur lång tid idag det kommer att ta innan tankarna fått mej ner på djupet igen, och hur lång tid idag det kommer att ta innan jag tror att jag inte kommer klara det, eller måste ringa till S som egentligen har så väldigt fullt upp med sitt perfekta småbarnsföräldrar- liv för att kunna orka höra på mitt sorgliga och patetiska och ledsna snack om ett förhållande och ett liv som känns oändligt. långt. ensamt. kämpigt.

kämpigt är fel ord. det låter ungefär som om man var ute och cyklade och det kom en seg och tråkig uppförsbacke. this is the battle of my life. jag kämpar ensam och tänker ensam och gråter ensam och långt bort från alla som är mej riktigt nära.

utom han som inte vill vara med här, han finns nära, men han kan inte direkt hjälpa jämt och ständigt. och han kan inte hjälpa att han inte kan hjälpa. det är inte hans uppgift här i livet heller.

hör på klockan som "nån" fick i julklapp av mej. tick tick tick, så försvinner mitt liv iväg från mej. och jag bara sitter här. låter tiden tick tick ticka ifrån mej och jag gör inget åt det. vad kunde jag göra åt det?

vem är jag?
vad är jag värd?
vem är jag värd?
varför känns allt så underligt och illamående i magen och hjälp mej någon. bosätt dej här uppe nära mej och hjälp mej klara av det här. var min gud en stund. snälla.

jag tror inte att någon vet hur påfrestande det är att bo långt ifrån allt man håller kärt, ja nästan, "nån" och hans familj finns ju här och det är ju nåt man håller kärt-

om man inte bott långt ifrån kan man nog inte veta, inte förstå. inte begripa varför en vanlig kris förvandlas till något som gör att dagarna känns oändligt långa.

folk som går på krogen trots att jag sitter hemma och leker melodifestival alldeles ensam
folk som går på restaurang utan att fråga om man vill med...
folk som inte har en enda jävla skyldighet att involvera mej i deras liv, men som jag ändå blir besviken på när de inte gör det.... vill så hemskt gärna höra till, tack.